Alla diagnoser jag har "fått" har varit kroniska sådana. Det har gjort att jag, förutom att kämpa med att bli bättre från det akuta tillstånd där de upptäckts, också behövd bearbeta en livstidsdom. Hur kommer den här sjukdomen att utvecklas över tid? Hur många skov kommer jag att få? Hur kommer den här domen att påverka min livskvalitet och mina möjligheter att uppfylla mina drömmar? Det har gjort sjukdomsperioderna så mycket jobbigare och svårare att hantera. Det har ofta känts överväldigande. Idag har jag en annan syn på kroniska diagnoser. Vi kan läka, även från dessa. Och även om vi inte gör det så skulle jag hellre benämna det som går i skov som återkommande. Kanske kommer sjukdomen tillbaka efter att den har läkt, kanske gör den inte det alls. Men alldeles oavsett så tycker jag att det är fel att så många människor idag går omkring med domen av en kronisk sjukdom trots att de är hälsosamma och symtomfria idag.

Jag har läst forskning som visar att det finns många fall, inom samtliga kroniska diagnoser vi känner till idag, där människor blivit både läkta och botade, trots att det ansågs medicinskt omöjligt. Det finns alltid hopp. Och jag tror att hoppet är det viktigaste av allt, särskilt för dem som är sjuka.

Frågar du mina läkare så har jag sex autoimmuna, kroniska diagnoser. Frågar du mig så är jag frisk.

Med all min kärlek,

Helena