autentisk

Den du är kommer att ta dig dit du ska

Det finns en plan för våra liv, ett syfte som vi är här för att uppfylla. Vi är dem vi är för att det är just dem vi är som krävs för att vi ska kunna göra det vi är här för att göra.  Men vi lever i en värld av komformitet, i en värld av jämförelser och där det mesta definieras av en mediabild. Så vi tror att vi behöver förändras för att vara okej och ju längre bort vi går från dem vi är desto längre ifrån vårt livssyfte kommer vi. Helt plötsligt upptäcker vi att vi lever någon annans liv och försöker leva i deras syfte. 

Ditt ansvar är att ta reda på vem du är. Att lära känna och kultivera det som är du. Ju mer du gör det desto klarare kommer ditt syfte att bli, dina talanger träder fram och din livskraft får full utväxling. 

Det finns bara en av dig och det är precis som det ska, perfekt uttänkt. 

Med all min kärlek,

Helena

Att få vara sig själv

Vilket är priset vi betalar för att vara oss själva? Vilket är priset för att inte vara det? Vilka är vi egentligen? Hur vet vi när vi är sanna med dem vi är? Jag tror att dessa är några av de största frågorna vi människor har att förhålla oss till men jag har lärt mig genom åren att uppskatta frågorna lika mycket, eller kanske mer, än svaren, så jag behöver inte nödvändigtvis veta. Men jag tycker om att utforska.

I nya sammanhang och med helt nya människor får vi en chans att utforska oss själva utan förutfattade meningar. Vi kan välja dem vi vill vara utifrån vår innersta kärna. 

"We are what we pretend to be, so we must be careful what we pretend to be" ~ Kurt Vonnegut

Samtidigt som jag tror att vi kan fake it til you make it så tror jag lika starkt att vi har ett sant jag, vårt unika, autentiska jag, gömt djupt inom oss. Ju närmare vi kommer den kärnan desto sannare kan vi leva våra liv, desto enklare blir vår vardag, våra val och våra relationer och desto mer flow upplever vi i våra liv. 

Vi kommer oftast närmast oss själva när vi är i nöd, när vi inte har någon energi till övers för att "spela". Men hur kan vi vara nära oss själva även när livet flyter på? Hur kan vi om och om igen våga välja autencitet framför behovet att passa in? Hur kan vi välja att bry oss mer om vad som känns rätt och sant för oss istället för vad folk ska tycka?

Jag har inte svaren, just nu samlar jag på ledtrådar och försöker göra medvetna val som leder mig närmre. 

Foto: Mats Liedberg

Med all min kärlek,

Helena

Guds gåva till dig är den du är, respektera gåvan genom att ge den tillbaka 

Vi föds alla rena, sanna, ärliga och unika. Jag älskar att observera barn i treårsåldern bara vara, utan ursäkter. En liten tjej jag känner klev härom veckan in i rummet där vi andra suttit och väntat på henne ett tag. Hon hade varit fullt upptagen av ett eget projekt, men när hon behagade så kom hon och exklamerade stolt; Nu är jag här!, med utslagna armar, som om vi alla tacksamt nu skulle få njuta hennes närvaro. Vilket vi förstås gjorde. Hur kan man inte?  Samtidigt har jag svårt att föreställa mig en vuxen person göra likadant. Och kanske är det inte önskvärt och definitivt inte normativt beteende. Men det är något med den där självklarheten hos ett barn som jag önskar att även vuxna kunde/ fick/ lyckades/ ville behålla.

Vi föds som vårt sanna jag, utan skydd. Stora delar av uppväxten och framför allt tonåren ägnas sedan åt att slipa bort kanter, passa in, skyla över,  mimikera andras beteende, dölja, förstå och anpassa oss till gällande samhällsnorm, för att sedan resten av livet försöka hitta tillbaka till oss själva igen. Hitta vårt sanna jag. Vårt naturliga tillstånd. Vår unika uppsättning. Våra egna talanger och förmågor. 

Det är förstås som det ska, det med. Hur skulle världen se ut om inte bara barn utan även vuxna basunerade ut sina känslor och behov närhelst de ville? Om alla levde ut sina egenheter till höger och vänster utan en tanke på eventuella konsekvenser för andra? Det skulle troligtvis bli kaos och det är inte det jag förespråkar. 

Men, skulle vi kunna vara mera av dem vi är, hitta arenor och forum för att leva ut det, samtidigt som vi lär oss att passa in i samhället och vara solidariska och inlyssnande till vår omgivning? Kan vi hitta sätt att våga visa mer av oss själva och samtidigt ge andra tillåtelse att göra detsamma? Skulle vi våga lita på att det finns en naturlig ordning som skapar sann balans först när alla verkligen gör sin grej? Tänk om vårt mod att visa hela oss själva, det vackra och det fula, skulle leda till större närhet mellan människor istället för tvärtom? 

Hur kan vi uppfostra våra barn till att fungera i de samhällen som vi lever i samtidigt som de får utveckla sina unika talanger och personlighetsdrag? Hur kan vi hjälpa våra tonåringar att stå emot grupptryck och våga vara sig själva? Hur kan vi stötta oss själva och andra runt omkring oss i att hitta tillbaka till kraften och styrkan att vara autentiska och stå i sitt ljus?

Guds gåva till dig är den du är och de talanger du har fått, respektera det genom att vara den du är och dela med dig av dig själv och dina talanger till andra. 

  Med all min kärlek,

Helena