andlig

En berättelse om tillit

Jag fortsätter att öva mig i tillit. Även om jag inte vet hur stora delar av det här året kommer att se ut för mig, (vilket vi ju aldrig faktiskt vet men jag är van att i alla fall ha en mycket tydligare plan) så känner jag mig lugn, omhändertagen, vägledd. Men det kräver att jag checkar in, släpper taget och är närvarande om och om och om igen.  Jag blev härom dagen påmind om en underbar berättelse om tillit som jag ska försöka återge så gott jag kan. 

En andlig varelse satt och konverserade med Gud om huruvida det var dags för ett nytt mänskligt äventyr eller inte. "Det är ju så tufft i jordelivet, jag vet inte om jag pallar" men Gud svarar: "Oroa dig inte, jag kommer vara med dig hela vägen, i varje steg." Så den andliga varelsen bestämde sig för att komma till jorden för en mänsklig erfarenhet. Hon gick genom livet med både glädje och sorg och lärde sig massor. När tiden var ute satt hon återigen vid Guds sida och såg tillbaka på sitt liv. Det visade sig som spår i sanden och, mycket riktigt, för varje fotspår fanns också Guds fotspår precis bredvid. Men under de perioder som varit tuffast i hennes liv upphörde plötsligt ett av spåren och endast ett par fötter lämnade spår i sanden. Hon vände sig frågande till Gud och sa: "Du lovade ju att du skulle finnas där för mig, varje steg på vägen. Men när jag hade det som tuffast så övergav du mig, då fick jag gå själv." Men Gud svarade: "Tvärtom, när du hade det som tuffast, då bar jag dig." 

Det är något djupt lugnande i det här berättelsen för mig. Även om det ibland kan kännas som att vi är fullständigt övergivna så är vi aldrig det. Vi behöver bara lita, släppa taget och lyssna på vägledningen. 

Med all min kärlek, 

Helena

Om du inte tar hand om din kropp, var ska du då bo?

Vår kropp är vårt verktyg i den här världen. Som andliga varelser men en mänsklig erfarenhet så har vi bara fått en. Och just den du fick är perfekt för just det som du är här för att göra. Lita på det. Den är precis så som den ska vara. Men, för att den ska hålla hela livet behöver vi ta hand om den. Vår kropp behöver rörelse, hälsosamt bränsle och vila. Allt vi gör har en effekt på kroppen, oavsett vi vill det eller inte. Men kroppen har också en fantastisk självläkningsförmåga, om vi bara ger den förutsättningar att läka. Om vi hela tiden bombarderar den med skräpmat, gifter eller stress så kommer den till att protestera. Säga ifrån. Hörru, jag gör så gott jag kan här men du måste faktiskt också hjälpa till lite!

Mitt perspektiv på min fysiska hälsa är att jag vill kunna gå på golfbanan med mina vänner när jag är 97 år och ha det riktigt härligt (och kunna plocka upp bollen utan krämpor). Det är därför jag gör de val jag gör för min hälsa varje dag. Den fina konsekvensen blir också att jag får må bra även idag, imorgon och i nästa vecka. 

Ta hand om din kropp, du har bara en, och utan den är det svårt att leva ett meningsfullt liv i den här fysiska världen.  

 Med all min kärlek,

Helena

Tro kallas tro för en anledning

Jag växte upp i en kristen familj och spenderade de flesta av mina söndagar i kyrkan. Även om jag inte tror på allt som står i Bibeln så är jag så tacksam för det stöd min tro alltid har gett mig. I tonåren behövde jag ofta försvara min tro av olika anledningar. När jag kände som att jag blivit intryckt i ett hörn av människor som ville ha vetenskapliga bevis och logiska resonemang för vad jag hävdade att min tro gjorde för mig hade jag alltid samma svar: Jag kan inte säkert veta att min tro är på riktigt. Men det absolut värsta som kan hända är att när jag dör, så händer ingenting, jag ligger där och ruttnar i jorden. Då kan vem som helst komma och knäppa mig på näsan och säga "Jag sa ju det, din tro var inte på riktigt" och de är välkomna då, jag bryr mig inte. Det enda som då har hänt är att jag har fått leva ett helt liv i trygghet.

Min tro växer sig starkare varje dag och min religion är Kärleken. Jag tror på en högre makt, universum, Gud, alltet, änglar, vadhelst du vill kalla det. Det hjälper mig och guidar mig och ger mig tecken varje dag. Jag vet inte om det jag tror på är på riktigt, jag har inga logiska fakta, fast många andliga sådana. Tro kallas för tro av en anledning.

I grew up in a Christian family, spending most of my Sundays in church. Even though I don't believe in everything that is written in the Bible I'm forever grateful for the support my faith has always given me. 

When in my teens I often had to defend my beliefs for various reason. Whenever I felt cornered by people wanting logic reason or scientific proof for what I was claiming my faith did for me, I always had the same response: I can't know for a fact that my beliefs are true. But the absolute worst thing that could happen is that when I die, nothing happens and I lay there rotting in the ground. Then, whoever wants to come and tell me "I told you so, your faith was all a lie", are very welcome, I won't mind. The only thing that would have happened in that case is that I will have lived a whole life feeling loved and taken care of".

My faith is growing stronger everyday and my religion is Love. I believe in a divine order, the Universe, God, a higher power, angels, whatever you want to call it. It helps me and guides me and gives me signs daily. I don't know that what I believe is true, I have no logic facts, although lots of spiritual ones. Faith is called faith for a reason. 

 

With all my love,

Helena

Jag väljer vad jag föder mig med

Jag menar inte bara vad jag äter. Jag väljer vad jag stoppar i mig, både mentalt och andligt också. Jag väljer om jag vill filtrera eller köra helt utan filter, jag väljer om jag vill ha positiva influenser, om jag vill utmanas eller hålla mig på den säkra sidan. Jag har slutat titta på våld på TV och jag har aldrig tittat på skräck, jag vill inte föda mina rädslor. Det är inte bra för mig. Jag väljer också vad jag tar in från min omgivning, om jag vill fokusera på det negativa eller understryka det positiva. Vill jag hålla min uppmärksamhet på det som får mig att må dåligt eller vill jag fokusera på balsam för själen?

Jag vill inte leva ett avskärmat liv samtidigt som jag kan välja hur jag tolkar den. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Jag säger att det är toppfyllt med kärlek, kryddat med lite rädslor som hjälper oss att utvecklas.

By that I don't just mean what I eat. I choose what I feed myself mentally and spiritually. I choose if I want to have a filter or no filter at all, I choose if I want positive influences, if I want to be challenged or if I want to be safe. I've stopped watching criminal series on TV, I've never watched horror movies, I don't want to feed myself with fear. It doesn't do me good. 

I also choose what I take in from my surroundings, if I want to focus on the negative or choose to highlight the positive. Do I want to keep my attention to what makes me feel bad or do I want to treat my soul to some sweets? 

I don't want to live a life shut down from the real world but I also choose how I see it. Is the glass half full or half empty? I say it's completely full, full of love, spiced with some fear that helps us to grow.

With all my love,

Helena

From spiritual entertainment to courageous action

Citatet kommer ifrån fantastiska Mastin Kipp och det har verkligen fastnat hos mig. Jag växte upp i en kristen familj med mycket andlighet. Någonstans längs vägen insåg jag att religion inte är min sanning och det fick mig att stänga av även min andlighet vilket gjorde mig ganska vilsen under några år. Efter att ha hittat tillbaka till min sanning och den stora portion andlighet som är en del av den har jag ibland fastnat i det Mastin kallar spiritual entertainment eller andlig underhållning. Jag kan ibland frossa i andlighet och tar åt mig av allt jag kan hitta. Det kan förstås vara jättebra, så länge jag också vågar agera, ta courageous action, i linje med min andlighet varje dag. Det är ju där den stora förändringen kommer, i mitt egna liv men också i vad jag kan bidra med i världen.

Det var därför jag startade den här bloggen. Det är därför jag meditera mycket mer nu. Det är därför jag säkerställer att vi pratar om Kärlek framför rädsla i styrelserummen. Det är därför jag är mer modig när det handlar om att dela med mig av det jag tror på och få ut mitt budskap. Och belöningen är fantastisk, både i tankar, känslor och händelser i mitt liv.

Jag älskar fortfarande andlig underhållning, att få all inspiration jag kan, men jag stannar inte där. Jag säger som Mastin: "Take action and make it real".

This beutiful lesson I got from Mastin Kipp and it's been really important to me.

I grew up in a christian environment with a lot of spirituality. Somewhere along the way I realized that religion was not my truth and that made me shut off my spirituality as well for a few years leaving me astray. After rediscovering my truth and the huge chunk of spirituality that came with that I've sometimes got caught in spiritual entertainment. I sometimes go on spiritual frenzies and really gulp all I can find. And that's all golden, as long as I take courageous action that is aligned with my spirituality in my daily life. For me, that's where the big shifts come, in my personal life and also in my contribution to the world.

That's why I started this blog. That's why I meditate a lot more now. That's why I make sure to talk about Love instead of fear in my management team. That's why I'm more fearless when it comes to sharing what I believe in and getting my message out there. And the rewards are so awesome, both in thoughts, feelings and events.

I still love spiritual entertainment, getting all the inspiration I can get, but I'm not going to stop there. As Mastin always says: "Take action and make it real".

IMG_3528

Jag är VD i mitt eget liv

Jag har verkligen övat på det här de senaste åren men det var Kris Carr som nyligen så fint formulerade det åt mig. Jag litade blint på allt mina läkare sa åt mig i så många år. Om läkarna sa åt mig att jag var sjuk så kände jag mig riktigt sjuk. Om läkarna sa åt mig att jag var på bättringsvägen så var det så jag kände mig. Om de sa åt mig att vila så var det vad jag gjorde. Inte för en sekund lyssnade jag till min egna inre kompass.

Jag säger inte att läkarna alltid hade fel, men de hade inte nödvändigtvis alltid rätt heller. De kände inte mig, inte lika bra som jag. Och genom att ge dem all makt kände jag mig verkligen maktlös. Och maktlöshet kommer aldrig att vara bra för din hälsa.

När jag diagnostiserades med autoimmun hepatit så fick jag en av de allra bästa och mest framstående läkarna inom området. Han hade en riktigt fin meritlista men han fick mig aldrig att känna mig bekväm. Han lyckades aldrig lyfta mig eller ge mig hopp. Han kunde inte förklara för mig vad som hände och han kunde aldrig försäkra mig. Jag hade vid det laget mött min beskärda del av "läkare-som-missat-lektionen-i-att-hantera-människor-och-känslor", men av någon anledning fick jag nu nog. Så jag krävde att få byta läkare, vilket sköterskorna verkligen ifrågasatte eftersom han var expert på området. Men jag har aldrig ångrat det valet.

När jag några år senare bestämde mig för att gå min egen väg för att återfinna min hälsa var det inte svårt att inse att jag skulle behöva vara VD i mitt eget liv och min resa. Jag anställde rätt personer att hjälpa mig och jag var faktiskt ganska kräsen i rekryteringsprocessen, och jag lyssnade alltid framför allt på mitt hjärta. Jag rekryterade de bästa (och mest kärleksfulla) läkarna, de bästa funktionsmedicinska experterna, den bästa yogaläraren, den bästa terapeuten, den bästa näringsfysiologen, den bästa andliga vägledaren och den bästa personliga tränaren. Bäst för mig. Och jag säkerställde förstås att jag hade de bästa av cheerleaders och stöd runt omkring mig. Kort och gott, jag säkerställde att jag hade det bästa möjliga teamet för att hjälpa mig att läka samtidigt som jag själv behöll makten och ansvaret.

Om du är riktigt sjuk och svag kan det kännas övermäktigt att vara VD när du bara vill ligga under täcket i baby pose, men för mig var det här en av de mest empowering beslut jag gjort och det gjorde mig så otroligt mycket starkare.

I've really been practicing this one the last couple of years but it was Kris Carr who recently put this so beautifully put this into words for me.

For years I was blindly trusting in my doctors. If the doctors told me I was sick, I felt really sick. If the doctors told me I was getting better, that's how I felt. If they told me to rest so I did. Not listening to my own inner guidance.

A few years later when I decided to go on my own quest for health I also realized that I was going to need to be the CEO of my own journey. And I hired the right people to help me and I was quite picky in the recruitment process, always listening to my heart first and foremost. I hired the best (and heartedly) doctors, the best fuctional practitioner, the best yoga teacher, the best therapist, the best nutritional coach, the best spiritual guidance and the best personal trainer. Best for me, that is. And of course, I made sure I had the best cheerleaders and the best support group in the world. In short, I made sure I had the best possible team to help me heal while still being in charge and taking full responsibility.

If you are really weak it can seem really overwhelming to be the CEO when you just want to lay in baby pose under your sheets, but to me this was one of the most empowering choices I ever did and it made me so much stronger.

 I've really been practicing this one the last couple of years but it was Kris Carr who recently put this so beautifully put this into words for me.

For years I was blindly trusting in my doctors. If the doctors told me I was sick, I felt really sick. If the doctors told me I was getting better, that's how I felt. If they told me to rest so I did. Not listening to my own inner guidance.

I'm not saying the doctors was always wrong, but they weren't always necessarily right either. They didn't know me, not like I did. And by giving them all the power I felt really powerless. Powerlessness is never going to be good for your healing.

When I was diagnosed with autoimmune hepathitis I got one of the best doctors in the field. He had a really good resume but he never managed to make me feel good. He was never able to lift me up or give me hope. He couldn't explain to me what was going on and he didn't make me feel assured. I had met my fair share of "medical-doctors-who-missed-the-class-about-dealing-with-feelings-and-people" before but this time, for some reason I had had enough of that. So, I demanded a change, though the nurses really questioned me, because he was an expert in my field. And I never regretted it.

A few years later when I decided to go on my own quest for health I also realized that I was going to need to be the CEO of my own journey. And I hired the right people to help me and I was quite picky in the recruitment process, always listening to my heart first and foremost. I hired the best (and heartedly) doctors, the best fuctional practitioner, the best yoga teacher, the best therapist, the best nutritional coach, the best spiritual guidance and the best personal trainer. Best for me, that is. And of course, I made sure I had the best cheerleaders and the best support group in the world. In short, I made sure I had the best possible team to help me heal while still being in charge and taking full responsibility.

If you are really weak it can seem really overwhelming to be the CEO when you just want to lay in baby pose under your sheets, but to me this was one of the most empowering choices I ever did and it made me so much stronger.

With all my love, Helena