Ibland slår livet oss med en klubba i huvudet. Det kan i alla fall kännas så. När det känns som att vi går igenom helvetet och vi vet att det enda vi kan göra är att fortsätta gå. Ett steg i taget. Ett andetag i taget. Det är allt. För några år sedan skrev jag ett tröstebrev att ta till när det blir svart. När vi inte kan annat än hålla händerna för ögonen för att vi är alltför rädda för att ta bort dem och se att vi faktiskt är omgivna av ljus. Här kommer det. Till mig själv, om jag nånsin hamnar där igen, och till alla andra som varit där, eller kanske är just nu. I det svarta ångesthålet.
Det blir bättre. Det finns en mening.
Du kommer att känna livslust igen.
Om du inget annat orkar än att andas, så gör bara det, du behöver inte mer.
Kämpa inte emot, låt det vara, det är som det ska och det är okej. Var bara. Döm inte. Släpp taget. Se på det som är vackert. Lyssna på det som ger ro. Ät det som är gott. Gör det som känns skönt. Även om du inte ser någon mening i det just nu så är det gott för själen.
Be om hjälp.
Släpp in andra människor. Låt andra människor få ta hand om dig.
Gråt. Skrik. Slå (inte på någon/något som får ont). Kvid. Jämra. Skratta. Sov. Blunda. Gör det du behöver. Släpp ut, men håll om.
Det blir bättre, jag lovar.
Med all min kärlek,
Helena