När känslorna tar över

Ibland tror jag vi är ganska hårda mot oss själva. Eller, jag ska inte tala för någon annan, jag är ganska hård mot mig själv. Jag har gått kurserna, jobbat mig igenom terapin, reflekterat, mediterat och utvecklat mig själv. Jag har tillförskaffat mig verktygen och testat metoderna. Och så ibland, när känslorna tar över, så tappar jag bort mig själv fullständigt. När stark rädsla, sorg, ilska, ångest eller oro kommer över mig så är alla de där verktygen som bortblåsta. Det finns ingen väg ut, det finns ingen logik, ingen rationalitet eller vuxen klokskap. Jag identifierar mig helt plötsligt med känslan och tror att jag är den. Jag hade länge svårt att acceptera det där. Sen var det någon som sa att det är ju faktiskt just precis det som händer; när starka känslor övermannar oss så blir vi som små barn, på riktigt. Våra vuxna mentala förmågor tas ifrån oss under en kort stund. Vanligtvis brukar den här korta perioden av känslostorm inte hålla i sig i mer än 90 sekunder om vi verkligen vågar möta den, utan skyddsnät, murar eller försvar. Men under de där hemska 90 sekunderna, då vi ofta tror att vi ska dö, behöver vi, istället för att förbanna oss själva för vår "barnslika"reaktion, hitta en kraft inom oss som kan bara hålla om, andas, hålla i. För det är först när känslan som övermannat oss börjar mattas ut som vi återigen kan få tillgång till alla de där verktygen, all erfarenhet och klokskapvi besitter som vuxna.

Så, nästa gång känslorna tar över: Var stilla. Var snäll. Håll om. Håll ut. Andas. Sänk kraven. Och vet, att även om det verkligen inte känns så just då, så är du en vuxen och kapabel person, som kan och vet en hel del, också när det är läge att be om hjälp.  

  Med all min kärlek,

Helena