Om du har sprungit fort väldigt länge kan du ibland behöva stanna upp för att vänta in själen

Ju snabbare jag springer genom livet desto mer missar jag de magiska ögonblicken, de själfulla erfarenheterna och miraklerna i vardagen. Jag tror att det främst beror på att min själ jobbar i en annan takt. När jag känner mig snurrig och ur kontakt, det är då jag vet att jag behöver sakta ner. Jag tror inte att det är nödvändigt att åka på retreat eller meditera i timmar för att själen ska få en möjlighet att komma ifatt. Men det beror förstås på hur många hastighetsgränser jag passerat och hur länge jag gjort det. Det är ju inte alltid en så härlig upplevelse heller eftersom sanningen kommer fram i stillhet, och jag kan ha gömt alla möjliga jobbiga känslor där. Även om jag vet att det inte finns några farliga känslor, så är de inte alltid så välkomna. Det är lätt att då känna sig manad att gömma sig lite längre genom att gasa upp igen. Mitt råd när det känns så, till både dig och mig själv; gör inte det. Göm dig inte. Oavsett vad som gömmer sig under det där obekväma, det kommer att vara värt det, det kan jag lova.

Känn dina känslor. Känn var de sitter fast i din kropp. Andas in och ut igenom det. Stå ut. Det du känner motstånd mot kommer att klamra sig fast ännu hårdare så du kan lika gärna acceptera det och utforska det. Du kommer inte att dö, du kommer att komma till liv.

The faster I run through my life the more I miss the moments, the soulful experiences and all the miracles in my life. I think that's primarily because my soul works at a different pace. When I feel really dizzy and disconnected, that's when I know I need to slow down.

I don't think it's necessary to go to a retreat or meditate for hours for the soul to be able to catch up. But, of course, that depends on how many speed limits I've crossed and for how long. It's not always a pleasant experience either, because in stillness the truth is exposed and there might be a lot of trapped emotions in there. Even knowing they're not dangerous, it's still not always welcome. So we might feel the urge to hide a little longer by speeding up again. My advice to that is, for both myself and you, don't. Don't hide. Whatever is hidden under that discomfort is going to be worth finding, that's a promise. 

Feel your feelings. Feel where they are trapped in your body. Breath in and out from that area. Bare with it. What you resist persists so you better just accept it and explore. You're not going to die, you're going to come alive.

 

With all my love,

Helena