Jag minns inte var jag först hörde det uttrycket men jag älskar det. Vi är så fullständigt upptagna med att passa in, att inte sticka ut, att vara som alla andra, särskilt i "Jante-lags-Sverige". Jag tycker det är synd. Jag tror att vi skulle få se så otroligt mycket mer kreativitet, kärlek och lösningar i vårt samhälle om vi bara vågade lite mer. Vågade mer. Riskade mer. Satsade mer. Det spelar ingen roll om vi inte lyckas. Det viktiga är att vi försöker. Jag har förmånen att ha kunnat välja att omge mig med människor som hejjar på mig, som tror på mig och som accepterar mig som jag är. Jag har ofta alla möjliga idéer på gång och vill mycket med mitt liv. Jag startar saker som jag inte avslutar, jag drar igång projekt som jag sedan tappar lusten för, jag väljer att gå på känsla oftare än jag går på logik. Det gör mitt liv roligt, spännande och utmanande. Jag har många människor omkring mig som inspirerar mig att riska mer.
Kanske beror det också på de långa sjukdomsperioderna jag har haft i mitt liv, att jag inte tar något för givet, att jag ibland inte haft samma ork eller energi eller möjlighet som jag har nu när jag är frisk. Det spelar mindre och mindre roll för mig vad folk ska tycka och jag är inte längre rädd för att berätta om mina idéer och drömmar för mitt liv. Jag vet också att de kan ändras, många gånger om, och det är okej.
Det finns få saker som gör mig så glad som att se människor våga, oavsett om de lyckas eller misslyckas så tror jag att det är en seger. Vi ångrar nog bara det vi inte gjorde. Det är så många som ligger på sin dödsbädd och säger det att jag nästan måste tro att det är sant. Jag tror det är Robin Sharma som brukar säga att om inte människor skrattar åt dina drömmar så är de inte stora nog. Kör på det. Satsa. Våga. Följ ditt hjärta och lita på att universum has got your back. 
Med all min kärlek,
Helena