För att kunna släppa smärtan behöver vi först våga möta den

Jag tror att vi ofta är så rädda för smärta att vi orsakar den själva. Vi är så rädda för att möta det som gör ont att vi hittar på alla möjliga kreativa sätt att undvika den. Missbruk och olika typer av beroenden är typiska exempel på strategier vi tar till för att döva våra känslor.  Men konsekvensen är att vi skapar ännu mer smärta genom vårt undvikande och avledande. Vissa blir till och med så identifierade med smärtan det innebär att undvika smärta att det blir ett normaltillstånd, det tillstånd som känns tryggt. 

Jag ser en tydlig bild framför mig, där jag går fram till det som gör ont, tar tag i det för att först då kunna släppa taget och bli fri. Det är först när jag tar komandot över det som gör ont, vågar hålla i och granska, utforska och lära, sen kan jag släppa. Jag kan inte släppa taget om något jag inte håller i. 

Vilken smärta undviker du? Vilka beteenden tar du till för att slippa ta tag i det? Vågar du prova att möta, ta tag i, för att sedan kunna släppa taget? 

 Med all min kärlek,

Helena