Begreppet i sig tycker jag är intressant och det har snurrat en hel del i mitt huvud de senaste veckorna. En av mina närmsta blev plötsligt mycket sjuk och vi har haft ett par veckor av berg-och-dalbana sedan dess. Livet. Som. Händer. Ni vet. Allt har gått bra men ändå, jag har inte riktigt varit vid mina sinnens fulla bruk. Det krävs en hel del för att vara det ändå. Vid sina sinnens fulla bruk. Att ha förmåga att tänka klart, att inte svepas med. Jag brukar nog ändå ha en förmåga att skapa lite utrymme mellan mig själv och mina känslor och tankar, inte klänga mig fast så hårt. Men det är ju förstås när det inte stormar orkan, när det inte går så djupt och så nära, så fort. Då går det inte att så lätt att tänka, att vara klok eller att fatta enkla beslut. Vi blir helt enkelt människor, bara. Vi tappar bort vår koppling till helheten, till det gudomliga inom oss alla som alltid är lugnt, som vilar i visshet. Och det är okej, helt okej. Och förlåtet, långt innan det ens började.
Mina reflektioner kring detta och de verktyg jag har använt den här tiden i mitt liv och även de jag önskar att jag haft tillgång till skriver jag om i morgondagens nyhetsbrev. Signa upp på hemsidan om du vill läsa om dem. Om inte så vet bara att det är okej, att vara människa menar jag.
Med all min kärlek,
Helena