Det är tufft att se andra människor lida. Det kan vara frustrerande att se dem i vår närhet fastna i svackor och inte komma vidare. Ibland behöver jag bita mig i tungan för att inte kabla ut min sanning som en lösning på någon annans problem. Vi kan inte förändra någon annan och vi kan inte hjälpa en person som inte vill ha hjälp. Så frustrerande, jag vet. Jag har två förhållningssätt när det gäller att rädda världen. Oavsett hur många lösningar jag än må tro mig ha på andras problem så kan jag bara leverera dem om jag blir tillfrågad. Fram tills att det, eventuellt, händer så gör jag bäst i att stå i mitt ljus, vara en förebild och leva som jag lär och vara öppen med att jag finns här om någon skulle vara intresserad av mina råd eller min problemlösningsförmåga. På så sätt skjuter jag inte bort någon annan och den jag vill hjälpa kommer till mig när hen är redo och vill/ behöver min hjälp.
Detsamma gäller självklart för alla runt omkring mig som tycker att de har lösningar på mina problem och som blir frustrerade över att jag inte ser det självklara, gör bättre val i mitt liv, tar mig ur gamla mönster eller någonsin lär mig av mina misstag. Det klokaste och mest effektiva är att vara kärleksfullt närvarande och förhoppningsvis en inspirationskälla utan några pekpinnar eller vad var det jag sa längre fram.
Mitt andra perspektiv på rädda världen-syndromet är att jag kanske faktiskt inte har lösningen på någon annans problem. Vi har alla vår individuella väg att vandra, våra lärdomar i det här livet och de erfarenheter vi behöver för att leva vår fulla potential. Sett ur det perspektivet kan det faktiskt vara respektlöst att kliva in i någon annans erfarenhet och påstå att jag vet bättre. Kanske behöver den här personen gå igenom just det här, nå botten, göra om sina misstag, för att lära sig det de behöver lära sig, oavsett hur smärtsamt det kan vara att stå bredvid och se på.
När vi står i vårt ljus, tar ansvar för våra tankar, känslor, ageranden och reagerande och osar och ryker kärlek vart vi än går, då kommer människor att komma till oss när de är redo, om de blir redo. Den inverkan vi då kan ha på en människas liv, när personen ifråga verkligen ber om vår hjälp och vill ha den, är så oändligt mycket kraftfullare än när vi försöker pracka på någon annan våra sanningar.
Med all min kärlek,
Helena