Prestationsprinsessan och jag

Vi har en ganska komplicerad relation, jag och min prestationsprinsessan. Någon sorts hatkärlek. Hon har pushat mig genom skolan, i yrkeslivet, i utveckling, fördjupning och breddning. Hon har hjälpt mig på många sätt. Men hon sätter också ofta krokben på mig. När jag ger bort min makt, till henne. Då kan hon verkligen sätta griller i huvudet på mig. Hon säger att jag inte duger. Att ingen bryr sig. Att jag måste kämpa hårdare. Hon påstår att jag inte förtjänar lugn och ro, bara vara. Hon klagar på mig när det blir för bra, för härligt, för skönt, då tycker hon det är dags att utsätta mig för prövning. Skapa utmaning där ingen finns. Jag ser henne idag. Jag hör skillnad på hennes röst och min egen. Jag vet när det är hon, inte jag, som har tagit kommandot. Men jag har ännu inte alltid förmågan att hantera henne, att sätta henne på plats när det behövs, att ge henne en mindre framträdande roll i min orkester där jag är dirigent. (Och hon är bra på att kidnappa även den processen, göra den till prestation och krav, vilket ju direkt sätter henne i dirigentposition igen.)

Hon brukar också ofta påminna mig om vad "folk" eventuellt kan tycka om vad jag gör eller inte gör. Hon tror att andra ska döma mig och kring det bär hon på mycket rädsla. 

Jag läste i Elizabeth Gilberts bok Big magic om en tjugo-nånting som hade pratat med en sjuttio-nånting om att hon oroade sig så mycket över vad folk skulle tycka om den hon var, det hon sa och det hon gjorde. Sjuttioåringen svarade någonting i stil med; I 20-30-årsåldern oroade jag mig för vad folk skulle tycka om mig, i 40-50-årsåldern bestämde jag mig för att strunta i vad folk tyckte och göra min grej oavsett, men det var först i 60- och 70-årsåldern jag insåg att folk inte tycker nånting alls om mig, alla har fullt upp med sig själva. 

Jag tycker det är klockrent. Jag tror det är sant. Så jag försöker leva i enlighet. Folk tycker inte så mycket alls. Och även om någon skulle göra det, så kan jag ägna en livstid åt att försöka göra alla nöjda och ändå inte lyckas eftersom jag inte kan läsa någon annans tankar, förstå deras presferenser, motivation eller förväntningar. Så, jag placerar min prestationsprinsessa någonstans långt bak där i orkestern. Hon får spela triangel, men bara när jag slår in henne. 

Sköna, lata dagar, jag älskar er! 

  Med all min kärlek,

Helena