Jag har aldrig träffat en människa jag inte kunnat förstå

Om jag verkligen försökt alltså, verkligen ansträngt mig. Visst, jag stöter hela tiden på människor som jag uppfattar som galna, dåliga eller konstiga (även om jag älskar konstigt). Men när jag väl lägger min energi på att förstå så gör jag alltid det. Jag tänker det som två utkikstorn. Jag är i mitt och du är i ditt, utkikstorn. Det är utifrån våra respektive utsiktsplatser vi ser världen och filtrerar allt som kommer i vår väg. Våra utkikstorn är byggda på kunskap, erfarenheter, personlighet, värderingar och kultur. Du och jag diskuterar ett träd. Vi är båda överens om att trädet vi båda tittar på är ett vackert träd. Vi är överens om att vi vill använda trädet på något sätt. Men när du börjar prata om att dricka kokosvatten så förlorar du mig eftersom du inte kan dricka kokosvatten från en tall vilket är det jag ser. Vi börjar argumentera huruvida vi ska dricka kokosvatten eller inte och du missförstår mig och tror att jag inte vet att det finns kokosvatten inuti en kokosnöt. Det är då jag bestämmer mig för att lämna mitt utkikstorn, min ståndpunkt och klättra upp i ditt. När jag kommer upp i ditt utkikstorn ser jag att du tittar på en palm och förstår med en gång varför du höll på att prata om kokosvatten. Jag kan också förklara för dig att jag trodde, eller utifrån mitt utkikstorn, så diskuterade vi en tall och det var därför jag inte förstod dig.

Jag tänker att i all kommunikation så är det mitt jobb att försöka förstå dig och ditt jobb att försöka förstå mig samtidigt som jag kommer ihåg och håller fokus på att jag är ansvarig för mig själv, mina tankar, känslor, ageranden och reageranden. Jag försöker göra det genom att ha ett öppet sinne, ställa öppna frågor, vara nyfiken och försöka släppa så många av mina fördomar som jag kan. Alltid när jag anstränger mig och lyckas klättra upp i den andres utkikstorn så förstår jag varför personen beter sig som den gör.

Fokusera hellre på att förstå än att bli förstådd.

If I really tried that is, put an effort to it. Sure, I encounter people who upsets me or who strikes me as mad, or bad, or weird (although I love weird). But whenever I put my energy on understanding I never fail on doing that.

I like to see it as two lookout towers. I'm in mine and you are in yours. It's from our respective lookouts we view the world and filter anything that comes our way. Our lookouts are built on our knowledge, our experiences, our personality, beliefs and culture. You and me are discussing a tree. We both agree the tree that we're looking at from our different viewpoints is a beutiful tree. We agree that we want to use the tree in some way. But when you start talking about drinking coconut water from the tree you lose me cause you can't drink coconut water from the pine tree thay I see. We start to argue whether we should drink coconut water or not and you misunderstand me thinking I don't know coconut water is inside a coconut. That's when I decide to leave my lookout, my viewpoint, and climb yours. When I get to your lookout I see that you are looking at a palm tree and immediately understand all the talk about the coconut water. I can also explain to you that I thought, or as I saw it, we were discussing a pine tree, that's why I was misunderstanding.

I believe in all communication my job is to understand you and your job is to understand me but since my responsibility is me, my thoughts, feelings, actions and reactions, that's where I keep my focus. I do this by keeping an open mind, asking open ended questions, being curious and letting go of as much prejudice as I can. Whenever I put an effort into this and succeed to get to the other persons lookout tower, I always understand why they are behaving the way they are. 

Focus more on understanding than being understood.

With all my love,

Helena