Strive for progress not perfection

Att försöka vara perfekt är att aldrig känns sig tillräcklig, aldrig känns sig tillfreds med det som är. Jag vill inte sträva efter perfektion eftersom jag vet att på ett sätt, är det alla mina brister som gör mig perfekt, precis som jag är. När jag drastiskt förändrade mitt liv över en natt var det verkligen perfektion jag strävade efter. Det gjorde mig helt slutkörd. Samtidigt behövde jag vara väldigt strikt för att det skulle funka över huvud taget. Jag kommer ihåg när jag, ungefär en månad in i in nya diet och livsstilsförändring. befann mig på Lissabons flygplats desperat letandes efter något att äta. Jag blev alldeles till mig när jag hittade en salladsbar med tillräckligt många alternativ att jag lyckades få ihop en måltid med just den mat jag tilläts äta just den dagen. När jag senare satt på flygplanet åt jag en sparris och fick panik när jag kände vitlökssmaken vilket var ett av de födoämnen jag inte fick äta. Jag var helt övertygad om att det skulle skapa en inflammation och att all den tid och energi jag lagt ner i mitt egna läkande fram till den punkten skulle vara förgäves.

När jag nu ser tillbaka på den perioden i mitt liv känner jag mig verkligen imponerad av mig själv och det jobb jag lade ner samtidigt som jag känner en hel del medkänsla för den där tjejen, som kämpade så hårt och som bannade sig själv så mycket. (Och nej, jag fick ingen stor inflammation av vitlöken, och nej, allt jag gjort dittills var inte förgäves.) Jag behövde göra den resan men idag tänker jag att tillit, ett avslappnat förhållningssätt och omtanke om mig själv, är precis lika viktigt som att följa regler till punkt och pricka. Idag strävar jag efter 80/20 där 80% helst ska vara "perfekt" och resten mer avslappnat. Men framför allt tänker jag att det viktigaste är att det är viktigt att jag hela tiden lär mig och utvecklas och att kärleken är min ledstjärna.

Trying to be perfect is never feeling good enough, always feeling dissatisfied with what is. I don't want to strive for perfect always knowing that in one sense, all my imperfections make me perfect, just as I am.

When radically changing my life overnight I was definately striving for perfection. It was exhausting. At the same time I needed to be very strict in order for it to work. I remember, about a month into my diet, being at the Lisbon airport desperately trying to find something to eat. I was so thrilled when I found a salad bar with so many different choices that I managed to get a meal together with just the foods I was allowed to eat that particular day. Sitting on the plane eating some asparagus I freaked when I realized that it tasted of garlic and I was not allowed to eat garlic. I was convinced that this was going to create an inflammation and that all the work I had invested for my healing would be in vane.

Looking back at that period now I feel really impressed by myself and what I went through but at the same time I feel a lot of compassion for that girl, trying so hard and beating herself up so much. (And no, I didn't get a huge inflammation and no, all the work did not turn out to be in vane.) That journey was necessary for me to take but I think that faith, a relaxed way of looking at things and self-compassion is just as important as obeying the rules. Today, I strive for 20/80 with 80 percent being "perfect" and the rest more slack. I also strive for always learning, growing and letting love be the torch.

IMG_3527 With all my love, Helena