Jag jobbar i ett stort globalt företag och får ibland frågan; Hur kommer det sig att svenskarna är så mycket utbrända? Jag har aldrig riktigt haft något bra svar på det där men kan samtidigt observera hur mina kollegor i Frankrike eller USA jobbar 65-70 timmar i veckan utan någon egentlig semester, år ut och år in, utan att bli sjuka. Handlar det om läkare som sjukskriver för lätt? Det faktum att vi inte är lika beroende av våra jobb för vårt väl och ve som man är i många andra länder? Handlar det om att vi är så rädda för konflikter att vi blir otydliga vilket minskar känslan av kontroll hos individen? Ja, det finns många teorier men jag kom nyligen över nedan bild som jag tror kan vara en del av förklaringen.
På y-axeln ligger traditionella kontra sekulära värderingar och på x-axeln överlevnad kontra självförverkligande, dvs hur högt upp vi ligger på Maslows behovstrappa. Sverige ligger högst upp i högra hörnet. Vi har trygghet, mat, tak över huvudet, utbildning och nog med pengar att åka på semester. Samtidigt har de flesta lämnat kyrkan och många är ateister och vårt samhälle och kultur ger oss enormt mycket frihet och inte särskilt mycket riktlinjer eller tydliga normer. För mig innebär det att vi har en förväntan på oss att göra något extraordinärt av våra liv utan någon helst vägledning i hur det ska gå till eller vad som är rätt och fel. Fantastiska nyheter och en enorm frihet kan man tycka, men även en enorm press.
Att ha alla möjligheter att vara superlycklig och samtidigt uträtta stordåd kombinerat med en tro att det är var man och kvinna för sig själv i ett individualistiskt samhälle kan nog göra vem som helst utmattad. Många skulle nog önska att någon bara kunde berätta för dem vad de skulle göra/ välja/ vara, särskilt i tonåren.
Jag tycker mig dock se en trend mot mer och mer andlighet, att människor söker mening och sammanhang. Kanske är det en nödvändighet. En annan strömning går samtidigt mot downsizing, förenkling, nedkoppling och närvaro. Kanske kommer Sverige ha en helt annan placering på skalan om några år, vad vet jag, men ibland tycker jag bara att det är skönt att ha en graf att luta sig mot.
Med all min kärlek,
Helena