Jag har saknat er

Jag har bloggat i många år men det här är min första "offentliga" blogg. Det var ett stort steg för mig att skriva under varje bloggpost med mitt egna namn. De första månaderna skrev jag på engelska för att kunna nå ut till fler (och kanske även för att hålla lite distans genom att undvika mitt modersmål), sen översatte jag allt till svenska efter vissa påtryckningar. Efter ett drygt halvår väcktes tanken på en hemsida, att kunna marknadsföra mina tjänster och skapa ett riktigt hem för bloggen. Så fort jag lanserat hemsidan så dog motivationen och inspirationen försvann. Bloggen hade blivit ett krav med en förväntan och min prestationsprinsessa blev alltför högljudd. Det tog ett tag att hitta tillbaka till lusten men när jag väl gjorde det och kom på varför jag håller på med det här så flödade texten igen, jag skrev min första föreläsning och började jobba med min första coaching klient. När jag har kontakt med mitt centrum, lever mer genom hjärtat och intuitionen och inte så mycket uppe i hjärnan, när jag lyssnar inåt mer än utåt, då finns inspirationen där, då är mitt syfte tydligt och motivationen driver mig framåt.  Jag skriver för att jag älskar det. Jag skriver för att konsolidera de lärdomar jag fått hittills på min resa. Jag skriver för att det hjälper mig. Jag skriver för att det hjälper dig. Jag skriver för att det känns rätt. Jag skriver för att jag vet att det kommer att nå dem som behöver läsa det. Jag skriver för att det utmanar mig. Jag skriver för att det är roligt. Jag skriver för att jag behöver få skriva. Jag skriver mest för mig, i hopp om att det ska kunna hjälpa dig. 

Jag skriver inte för att bygga following. Jag skriver inte för att ösa ur mig x antal poster i veckan. Jag skriver inte för bekräftelsen. Jag skriver inte för att bli omtyckt. Jag skriver inte för att bevisa något för någon. Jag skriver inte för att vara duktig. Jag skriver inte för att det är ett krav. Men det är när jag börjar tro på något av det där som inspirationen är som bortblåst. Det är då jag tappar bort motivationen. 

Jag har på senare tid insett att det är okej att jag älskar mitt "vanliga" jobb samtidigt som jag älskar att skriva, coacha och föreläsa. Både och. Jag behöver inte välja. Det blir också tydligare och tydligare att jag behöver ta små steg ut i stretchzonen för att hela tiden vidga min komfortzon. Det jag vågar idag kändes som en omöjligheten (total riskzon) för bara ett halvår sen. Jag växer och utvecklas, och vill gärna ha er med på resan. 

Just nu snurrar tankarna kring branding, större tydlighet, fler coaching klienter, lokal för föreläsningar, ny look, en facebook-sida och att blogga på både svenska och engelska. Vi får se. Jag låter det ta den tid det behöver. Jag litar på processen. Jag litar på mig. Jag litar på dig. 

Känner du igen dig? När lusten kvävs av prestation eller när yttre förväntningar får större utrymme än dina egna? Hur hittar du tillbaka?  

  Med all min kärlek,

Helena