If you don't learn how to be alone, you will only know how to be lonely

Vi lever i ett ständigt uppkopplat samhälle med intryck, uttryck och sociala förväntningar och förhoppningar. Det är ibland en utmaning att över huvud taget finna utrymmet där emellan. Utrymmet där tankarna får vandra, där känslorna känns och där själen får vara fri.  Jag har nog alltid haft ett stort behov av egentid. Som barn kunde jag sitta och sortera mina prydnadssaker i timmar eller vandra planlöst skogen, och jag älskade det. Men sen kom en tonårstid och en mer uppkopplad värld som hjälpte mig att hela tiden distrahera mig från mig själv. Under samma period var jag väldigt sjuk och hade inte verktygen att hantera alla känslor och tankar som väcktes av mitt dåliga fysiska tillstånd. Jag levde dessutom i en värld där jag uppfattade en förväntan på att hela tiden vara socialt tillgänglig och där jag tolkade att vara själv som att vara utstött eller onormal, eller ännu värre, ensam. Kanske är det en period de flesta tonåringar går igenom, vad vet jag. Men jag vet att jag förlorade något där. Kontakten.

Det tog flera år att hitta tillbaka till det jag förlorat. Ron och glädjen i mitt egna sällskap jag hade när jag var barn. Modet att våga möta det som då kan komma upp. Nyfikenheten på mig själv. Insikten om att det alltid finns mer att upptäcka, att inte bara världen, utan också jag själv, är ett mysterium. 

Visst är det stor skillnad på när vi väljer att vara själva och när vi känner oss ofrivilligt ensamma. Men jag märker att ju mer jag väljer att vara själv desto lättare blir det att hantera ensamheten när den pockar på. Att vända även den till ett nyfiket utforskande av allt det som ryms i mig. 

Våga möta dig själv och inse att du aldrig är ensam. Koppla ner för att kunna koppla upp till något annat. Våga möta dina känslor, på riktigt, även om det kan kännas som att du kommer dö, så överlever du, för att först då kunna leva på riktigt.  

 Med all min kärlek, Helena