Jag har valt att ha en väldigt positiv människosyn. Samtidigt är jag priviligerad med att kunna ha en. Jag har aldrig mött ondska. Å andra sidan tvivlar jag på om den ens finns, kanske är det bara rädsla alltihop, men det är en helt annan diskussion. Min positiva människosyn gör att jag väljer att förstå människor, hellre än att döma. Jag tror att vi alla gör så gott vi kan, utifrån våra egna förutsättningar. Har du aldrig fått kärlek kan det vara svårt att visa kärlek. Om du inte älskar dig själv kan du inte på riktigt älska någon annan. Om alla runtomkring dig bara visar ilska, frustration och dömanden, vilket kommer ifrån rädslan, ja, då kan det vara svårt att spegla annat än just det. Jag tror ingen människa vill vara elak. Ingen mår bra av det och alla vill vi ju må bra. Sårade människor sårar människor. Hurt people hurt people. För mig har det perspektivet verkligen hjälpt i förhållande till andra människor. Det betyder inte att jag behöver ta skit, inte stå upp för mig själv eller sätta gränser. Men om jag kan förstå en annan människa så har jag lättare att förlåta och så snart jag kan förlåta befriar jag mig själv.
Har du någon i din närhet som gång på gång sårar dig? Finns det någonting i din vetskap om dem som kan hjälpa dig att förstå varför de gör så? Om inte, kan du hitta ett sätt att försöka förstå? Jag tror inte att rädsla botas med rädsla, rädsla botas med kärlek. Älska mig mest när jag förtjänar det som minst för det är då jag behöver det mest.
Med all min kärlek,
Helena