Vi föds alla rena, sanna, ärliga och unika. Jag älskar att observera barn i treårsåldern bara vara, utan ursäkter. En liten tjej jag känner klev härom veckan in i rummet där vi andra suttit och väntat på henne ett tag. Hon hade varit fullt upptagen av ett eget projekt, men när hon behagade så kom hon och exklamerade stolt; Nu är jag här!, med utslagna armar, som om vi alla tacksamt nu skulle få njuta hennes närvaro. Vilket vi förstås gjorde. Hur kan man inte? Samtidigt har jag svårt att föreställa mig en vuxen person göra likadant. Och kanske är det inte önskvärt och definitivt inte normativt beteende. Men det är något med den där självklarheten hos ett barn som jag önskar att även vuxna kunde/ fick/ lyckades/ ville behålla.
Vi föds som vårt sanna jag, utan skydd. Stora delar av uppväxten och framför allt tonåren ägnas sedan åt att slipa bort kanter, passa in, skyla över, mimikera andras beteende, dölja, förstå och anpassa oss till gällande samhällsnorm, för att sedan resten av livet försöka hitta tillbaka till oss själva igen. Hitta vårt sanna jag. Vårt naturliga tillstånd. Vår unika uppsättning. Våra egna talanger och förmågor.
Det är förstås som det ska, det med. Hur skulle världen se ut om inte bara barn utan även vuxna basunerade ut sina känslor och behov närhelst de ville? Om alla levde ut sina egenheter till höger och vänster utan en tanke på eventuella konsekvenser för andra? Det skulle troligtvis bli kaos och det är inte det jag förespråkar.
Men, skulle vi kunna vara mera av dem vi är, hitta arenor och forum för att leva ut det, samtidigt som vi lär oss att passa in i samhället och vara solidariska och inlyssnande till vår omgivning? Kan vi hitta sätt att våga visa mer av oss själva och samtidigt ge andra tillåtelse att göra detsamma? Skulle vi våga lita på att det finns en naturlig ordning som skapar sann balans först när alla verkligen gör sin grej? Tänk om vårt mod att visa hela oss själva, det vackra och det fula, skulle leda till större närhet mellan människor istället för tvärtom?
Hur kan vi uppfostra våra barn till att fungera i de samhällen som vi lever i samtidigt som de får utveckla sina unika talanger och personlighetsdrag? Hur kan vi hjälpa våra tonåringar att stå emot grupptryck och våga vara sig själva? Hur kan vi stötta oss själva och andra runt omkring oss i att hitta tillbaka till kraften och styrkan att vara autentiska och stå i sitt ljus?
Guds gåva till dig är den du är och de talanger du har fått, respektera det genom att vara den du är och dela med dig av dig själv och dina talanger till andra.
Med all min kärlek,
Helena