Duktiga flickan får tjura

Hon är en ständig följeslagare, min duktiga flicka. Har du också en? Eller kanske en duktig pojke? Den där delpersonligheten som bara myser när du är extra duktig, följer reglerna, presterar, när du får beröm från andra, när andra gillar dig... Hon är lätt beroendeframkallande, min duktiga flicka. Jag kan lätt sakna henne när hon inte är närvarande eller nöjd, ibland till och med få lite lätt panik. Jag älskar ordning och reda, rutiner och hälsosamma vanor. Jag älskar att ständigt komma på nya sätt att förbättra min livskvalitet, vara bättre för världen och för mig själv. Men där är det lätt att låta henne ta över, att hon får alltför mycket utrymme. Det var alldeles nyligen jag insåg att den där härliga känslan som infinner sig, när jag till exempel fått till en perfekt morgon, med alla rutiner och ritualer i ordning, faktiskt inte är min. Det är hon som är nöjd då, det är hon som myser. Och när hon myser kan jag slappna av och det i sig är härligt. För motsatsen är så mycket jobbigare. När hon är missnöjd med mig, när hon inte tycker jag är tillräckligt perfekt, när hon tjurar.

Det är okej att misslyckas, till och med bra ibland. Det är okej att stöka till det, att inte få till det, att tappa fotfästet. Du behöver inte vara perfekt, och inte jag heller. Duktiga flickan, du kan tjura hur mycket du vill, det biter inte på mig.

Med all min kärlek,

Helena