Energi in, energi ut

Ibland behöver vi investera lite energi för att få en massa energi. Det hjälper inte att ligga i soffan och vänta på energin att gå ut och röra på sig, energin kommer först när vi går ut och rör på oss. Ju mer vi investerar energi i aktiviteter som ger oss energi desto mer energi får vi. Absolut, det finns tid för vila. Den är viktig. Men oftare behöver vi återhämtning och återhämtning får vi sällan i inaktivitet. Att vara i naturen, vandra på slingrande stigar eller promenera med en vän kan vara något av den bästa återhämtningen för att faktiskt få energi att orka mer.

"The more you give the more it grows."

Ofta handlar vår trötthet eller brist på energi mer om en mental trötthet än en fysisk, vi har helt enkelt spenderat för mycket tid i våra huvuden utan paus. Flytta ner i kroppen ett tag, låt den få jobba, den älskar det! Om du är aktiv när du är vaken så sover du så mycket bättre. Visst, förhoppningsvis bjuder denna sommar även på några lata dagar i hängmattan men du vet skillnaden på känslan i kroppen när den varit inaktiv och när den har fått jobba. Ibland behövs helt enkelt en liten investering för att få så mycket tillbaka!

Med all min kärlek, Helena

Vad behöver djuret du bor i?

Vi är spirituella varelser som just nu har en mänsklig erfarenhet. Det är i alla fall vad jag tror. För att kunna uppleva den här mänskliga erfarenheten fick vi en fysisk form att ta oss fram med, ett verktyg att hjälpa oss genomföra det vi vill i det här livet. Den fysiska kroppen som kallas människa är egentligen ett djur som alla andra med vissa behov, funktioner och instinkter, precis som andra djur. Skillnaden är vår medvetenhet och vår ständiga strävan att utvecklas. Lyssnar du till din kropps signaler till dig? Den talar hela tiden till dig om du bara lyssnar. Men många av oss har lärt oss att stänga ute dessa signaler, att inte ta in dem. Visst, de mest starka är svåra att undvika, som stark hunger, törst, behov av att gå på toa eller att sova. Men de andra, mer sublima, hör du dem? Vad viskar din kropp? Behöver den reglera vätskebalansen? Behöver den sakta ner tempot? Känner du någon form av symtom - kroppens egna geniala signalsystem?

Hela din kropp är genialisk och oerhört vänlig. Allt den vill är att du ska må bra, den vill vara i balans och den jobbar dag och natt, jämt, för att upprätthålla den balansen. Den dödar cancerceller varje dag, den städar undan gifter du fått i dig, den finfördelar maten så att du ska få den näring och energi du behöver.

Öva dig på att lyssna på din kropp. Ge den de förutsättningar den förtjänar för att den tjänar dig varje dag. Om du ignorerar eller helt enkelt stänger av dess signaler (symtom) alltför länge så kommer den tillslut att hamna i obalans, den pallar en hel del men inte vad som helst. Var lite juste! Vad behöver djuret du bor i, just nu?

Med all min kärlek,

Helena

Förlåt först

För någon månad sen lämnade jag mina vanliga blodprover på Vårdcentralen som jag gör varje kvartal. Även om jag är symtomfri och läker från grunden så står det fortfarande 6 kroniska diagnoser i min journal så läkarna vill ha koll. Ett av mina levervärden var något förhöjt. Ni som gått igenom en del hälsoutmaningar i livet känner säkert igen oron, rädslan, ångesten som väcks. För mig handlar det inte bara om rädslan för att bli sjuk igen, utan en ganska orealistisk rädsla för att hela min världsbild skulle vara fake, att jag skulle vara fake. Att allt som jag tror på och står för och lever i enlighet med bara skulle vara på låtsas, en barnslig dröm. Och det är en obehaglig känsla. Då gäller det att jobba med sig själv, att bli en observatör av tanke och känsla för att kunna sortera, inte gå så mycket in i.

När jag gör detta så märker jag att jag har en förmåga att välja om, från rädslofylld tanke eller känsla, till en med fokus på kärlek, på tillit, på lugn. Men jag märkte också att jag, innan jag väljer om, passar på att döma, ordentligt.

Allvarligt, hur dum får man vara? Men nu väljer vi tillit igen! 

På riktigt, har du inte kommit längre än så här? Men kom igen, du vet vad som är sant! 

Jag är så oerhört besviken på dig för att du hamnar här igen. Men, du vet att det bara är en rädslofylld tanke. 

Om de tankar och känslor vi har inte för oss dit vi vill, då behöver vi välja om och jag är helt övertygad om vår förmåga att göra det. Men istället för att döma och släppa taget eller döma och välja om behöver vi först förlåta. Förlåt den rädslofyllda tanken, förlåt dig själv för att du hamnade där igen, förlåt och förstå att du har en mänsklig erfarenhet, med allt vad det innebär. Jag skrev också om detta på Instagram.

Det var ingenting, det förhöjda värdet berodde troligtvis på att jag tränat hårt precis innan provtagningen. Ingen fara. Men alldeles oavsett så är övningen densamma; Förlåt och släpp taget. Förlåt och välj kärlek igen.

Med all min kärlek,

Helena

Du behöver inte alltid veta vart du är på väg för att vara på rätt väg

Jag har ofta levt med 10-årsplaner, med visioner och drömmar men också tydliga planer och to-do-listor. Delar har blivit som jag tänkt, det mesta inte. Just nu är jag inne i en fas utan långsiktig plan, utan faktiskt aning. Jag har en tanke om de närmsta månaderna, men ingen aning om vad jag gör om ett år. Det är befriande på något sätt. Nytt för mig. Tänk om vi faktiskt inte behöver veta? Tänk om att följa vägledning faktiskt betyder att vi släpper den långsiktiga planen? Vi har en inre kompass som ständigt visar oss mot nästa riktning men när vi lever för strikt enligt vår egna plan och uppsatta mål så hör vi den inte.

Jag har länge skrivit brev till mitt framtida jag och öppnade nyligen ett brev som jag skrev till mig själv för tre år sedan. Det var så fint att läsa om vad jag önskade för mig själv och påminde mig själv om vem jag faktiskt är och vad jag är kapabel till. Men där jag satt upp konkreta mål så hade jag fel. Mitt liv ser inte ut som jag trodde att det skulle göra för tre år sedan. Och det är precis som det ska för min inre vägledning har lett mig hit, och den ger inte ledtrådar tre år i förväg.

Lita på din inre vägledning, den som leder dig genom lust, längtan, glädje och förväntan, och vet att du kommer att komma dit du ska, även om du idag inte vet vart din väg leder. Men idag, just nu, är du på precis rätt väg.

Med all min kärlek,

Helena

Duktiga flickan får tjura

Hon är en ständig följeslagare, min duktiga flicka. Har du också en? Eller kanske en duktig pojke? Den där delpersonligheten som bara myser när du är extra duktig, följer reglerna, presterar, när du får beröm från andra, när andra gillar dig... Hon är lätt beroendeframkallande, min duktiga flicka. Jag kan lätt sakna henne när hon inte är närvarande eller nöjd, ibland till och med få lite lätt panik. Jag älskar ordning och reda, rutiner och hälsosamma vanor. Jag älskar att ständigt komma på nya sätt att förbättra min livskvalitet, vara bättre för världen och för mig själv. Men där är det lätt att låta henne ta över, att hon får alltför mycket utrymme. Det var alldeles nyligen jag insåg att den där härliga känslan som infinner sig, när jag till exempel fått till en perfekt morgon, med alla rutiner och ritualer i ordning, faktiskt inte är min. Det är hon som är nöjd då, det är hon som myser. Och när hon myser kan jag slappna av och det i sig är härligt. För motsatsen är så mycket jobbigare. När hon är missnöjd med mig, när hon inte tycker jag är tillräckligt perfekt, när hon tjurar.

Det är okej att misslyckas, till och med bra ibland. Det är okej att stöka till det, att inte få till det, att tappa fotfästet. Du behöver inte vara perfekt, och inte jag heller. Duktiga flickan, du kan tjura hur mycket du vill, det biter inte på mig.

Med all min kärlek,

Helena

I skrivande stund...

... sitter jag vid min lilla stuga i Roslagen och skriver. Ett par dagar in i det nya kapitlet. Jag har jobbat 10 år på samma företag, i olika roller och i olika länder, men ändå, 10 år! Nu är min uppsägningstid slut och jag ser fram emot en sommar med mycket frihet och mycket skrivtid. Mitt bokprojekt, det där som jag drömt om så länge, håller äntligen på att ta form. Det ska konkretiseras i sommar. Jag fortsätter att jobba med mina coachingklienter (och har plats för ett par till ;)), har ett par föreläsningar på gång och planerar uppdateringar av hemsidan och kurser både online och irl. Till hösten kommer jag att börja HR-konsulta i Stockholm och erbjuda fler utbildningar till företag.

Jag har jobbat hårt för att komma hit, men jag är också väl medveten om att jag är vansinnigt priviligerad som får möjlighet att leva det här livet. Min uppgift är att utveckla min gåva och sedan dela den med andra. Jag vill gärna veta vad du tycker: Är det något du vill ha mer eller mindre av i bloggen? Ser du något område som jag kan utvecklas inom eller där du behöver mer hjälp? Har du tips och idéer på teman eller frågor som du vill att jag ska ta upp? Vadsom, jag älskar att höra ifrån dig!

Med all min kärlek,

Helena

Vad ska vi med tiden till?

Vill du lägga år till ditt liv eller liv till dina år? Många springer så snabbt i jakt på mer tid att de glömmer bort att leva. Livet pågår. Tiden går. Oavsett om vi springer eller inte. Men vi är besatta av att springa i det här samhället. Det ger status. Det ger vikt. Den som inte springer är inte lika mycket värd. Som om det är något fel på dem som väljer att stanna upp, att promenera långsamt, att kanske till och med vanka lite av och an ett tag i livet. Vart är du på väg? Vad ska du göra när du kommer dit? Varför är det viktigt att du kommer dit snabbt? Vad ska du göra med tiden du har sparat på vägen? Eller är det kanske så att den tid du tror att du ska spara hela tiden tycks konsumeras den med, på något mystiskt sätt?

Du vet väl om att tiden är ett mänskligt påhitt. Något vi kollektivt bara har valt att förhålla oss och inrätta oss efter. Livet däremot kom inte vi på, det fick vi, som en gåva när vi kom hit. Uppskatta gåvan, välj förhållningssätt till de mänskliga påhitten.

Med all min kärlek,

Helena

Spegel, spegel på väggen där...

Vi brukar generellt vara mycket bättre på att läsa av andras känslor och behov och att dessutom tillfredsställa dem långt innan vi gör det för oss själva. Hur kommer det sig? Är det den eviga längtan efter tillhörighet som driver oss eller har vi gått över gränsen för people pleasing på vår egen bekostnad? Precis som Louise Hays välkända spegelaffirmationer tror jag att vi alla kan behöva öva lite på att fråga oss själva vad vi behöver och försöka tillfredsställa de behoven. För vissa kan det låta nästan provocerande flummigt att ställa sig framför spegeln och prata med sig själv, men jag utmanar dig att prova. Hur kommer det sig att det känns så otroligt mycket mer obekvämt än att ställa samma frågor till någon annan, kanske till och med till någon du inte ens känner?

Prova med en enkel fråga; Vad behöver du för att må bra idag? Vad skulle göra dig glad just nu? Eller helt enkelt bara; Vad kan jag göra för dig? Jag kan lova dig att du kommer att få en hel del intressanta svar. Nästa utmaning blir sedan att följa önskningarna och uppfylla behoven.

Med all min kärlek,

Helena